Episod XXXVII av julberättelsen Anno Domini MMXVIII

(varning: detta är en satirisk, ironisk, spydig, raljerande och humoristisk text, och känsliga läsare är härmed varnade)

Framför oraklen i Delfi (ja, de är nu flera stycken pga arbetsbördan efter EU:s chockekonomi) står tre äldre män. 

 

- Käraste Delfiner, vi har sett ett himlafenomen som tyder på att en världsräddare är född. Var kan vi finna honom? Det är bråttom nu om jorden inte ska hinna gå under.

- Salve Sancti Magi, svarar ett av dem högtidligt. Ni måste skyndsamt resa till ett snöigt land vid Polarcirkeln.

- Håll utkik efter Aurora Borealis säger det andra oraklet. När ni ser henne flamma upp, ska ni finna en liten pojk i en kåta. Han kan rädda hela världen undan Kermoros!

De tre männen vågar inte fråga oraklen vad en kåta är, och något som heter ren har de heller aldrig sett. Men de ger sig raskt av norrut på sin kamel och hoppas på att snart träffa hon den där Aurora. 

 

Snart befinner de sig i Värmland och frågar alla värmlänningar om någon har sett räddarbäbyn.

- Tyckte ja inte att ja såg föräldrarna alldeles nyss i Törne? svarar en tant.

Men i Törne är de inte kvar. 

 

- Di va i kôrka, när ja såg dôm, säger en gôbbe.

Men i Segerstads kyrka är de inte heller, så de fortsätter norrut längs E45-an. 

De kommer fram till en gård som tydligen heter Lillhem. Ingen öppnar när de knackar på, så de går på baksidan, mot lagården. 

- Jodå, här ha di vare, säger lagårdskatten. Men di ble tvungen å fare nôrrut. Mä transportbilen därborte. 

 

De tre männen skyndar sig genast dit och frågar om de kan få lift. Föraren ler glatt.

- Ni har att tur, ni. Dänna gången ska ja köre ända ôpp te Lappland, så hôpp ôpp, så får ni åke mä!

Fortare än de kunnat tänka sig, kör transportfordonet in på parkeringen i Akkatjärn. Just då flammar ett norrsken upp på himlen. En ren dyker upp och lotsar de tre männen bort till en kåta. Och tänk, där ligger pojken som ska rädda världen! 

(ja, det vill säga om folket bara skulle lyssna på vad han har att säga, och sedan göra som han sa. Men det är ju en senare historia...)

Männen fylls av en stor glädje över att ha funnit barnet. Sedan kommer de på att de ju har med sig en massa presenter.

- För det mesta brukar vi ha med oss dyrbara saker som guld, rökelse och myrra när vi åker och uppvaktar kungar, säger den ena av dem. Men vi förstod att den här annorlunda kungen inte lägger vikt vid sådana onödiga saker. Så vi tog med oss lite ätbara godsaker från vårt land istället. Här är saffran och curry, valnötter och mandlar.

- Men å, så klokt av er att ta med sådant som vi faktiskt har användning för här, svarar Maria rörd.

- Här är några flaskor fin olivolja, och några burkar oliver, säger man nummer två. Samt en säck med salt, den kan säkert komma till nytta.

Josef nickar och tar emot säcken.

- Ja, och sedan tog vi med några flaskor ouzo också. Ifall att det skulle bli fest, tyckte den tredje mannen.

Och fest blev det. För är det något de kan i Akkatjärn, så är det att fira och ha trevligt. De blir sittande runt elden i kåtan, pratar om vishet och hur man lever ett gott och äkta liv. Och sådana diskussioner tar ju ett tag. När männen till slut festat färdigt och bestämt sig för att åka hem, så visade sig en ängel – i skepnad av en delfin förstås – med ett budskap.

- Se upp, ta inte vägen förbi Helgeandsholmen, för där har det visst nyss skett en härdsmälta.

Så männen tog en annan väg hem till sitt fjärran land. Och livet återvände till det vanliga i Akkatjärn. Josef snickrade, Maria grävde potatis och lill-Jesus fiskade upp några rödingar. Någon Herr Odes såg de aldrig till.

(PS – i eftermiddag går ridån upp för epilogen...)