Julberättelse enligt La Evangelista – Anno Domini 2017, episod XVI - XX

(varning: detta är en satirisk, ironisk, spydig, raljerande och humoristisk text, och känsliga läsare är härmed varnade)

Anno Domini 2017 – episod XVI

I Akkatjärn ringer telefonen hos Maria.

- Maria.

- Hej Maria!

- Josef!! Hur har du det, var är du, hur går det? undrar Maria oroligt.

Josef skrattar.

- Jodu, det är lite dramatiskt ibland. Alldeles nyss försökte jag betala för en kopp kaffe och en bulle. Men Selma-sedeln var tydligen ogiltig numera här i Svärje.

Maria suckar beklagande.

- Vad de allt hittar på utanför Akkatjärn!

- Ja, det är sant. Nu ska man betala med Swäsch, på ficktelefonen. Inte med pengar.

- Men du har ju ingen ficktelefon?!

- Nä. Men jag hade tur, hon som stod i kassan gav mig fika ändå. Angelica hette hon, det stod på namnskylten.

- Vilken tur att det finns så goda människor även i Umä!

- Ja, och det har jag fått erfara ännu en gång idag.

- Nähä, hur då? undrar Maria nyfiket.

- Jo, jag skulle ju gå in på MKVF, Myndigheten för Kärleksfullt Välkomnande av Flyktingar, här i Umä. Och hämta det där länsinvånarintyget, innan jag kunde åka vidare till Fjollträsk.

- Ja. Och?

- När jag kom dit var kontoret stängt.

- Nej! utbrast Maria förtvivlat.

- Jo, men då öppnades plötsligt dörren av en kvinna. Hon var städerska där. Och när jag sa att jag bara skulle hämta ett brev i receptionen, så släppte hon in mig och sa att hon kunde ge mig det.

- Så bra.

- Jo, men det är inte slut med det. Hon kollade också i datorn, för egentligen var hon dataingenjör men fick ingen anställning som det. Och hocetcorpusmeum, så hade hon både fixat registreringen och uppehållstillstånd OCH medborgarskap för oss båda!

- Va! Är det sant?!

- Jojomensan! svarade Josef belåtet. Så nu behöver jag inte ta mig till Fjollträsk, utan kan styra ackjan raka vägen hem till Akkatjärn igen!

- Men ååå, vilken välsignelse! Marias röst vibrerar av glädje.

- Ja, verkligen. Hon hette Angela, städerskan. Och vet du vad hon sa när jag gick?

- Nä, vadå?

- Jo, att hon fick ju lov att passa på och städa upp efter alla de där handläggarna som nu återigen var på kurs på en herrgård någonstans. De går tydligen på kurs i värdegrund för jämnan.

Anno Domini 2017 – episod XVII

I Akkatjärn sitter Maria i sin rullstol framför tv:n för att fördriva tiden en stund medan hon otåligt väntar på att Josef ska återvända till Akkatjärn.

- Älskade tittare, välkomna ska ni alla vara till JULklappsGALan! säger programledaren som tydligen heter Bjäbba fån Prydow, och ler stjärnögt in i kameran och viftar lite med klänningen.

En skylt dyker upp i rutan: den här sändningen sponsras av klädföretaget Hyckel & Mångel.

- Jag står här med två VARUmärken, och jag vill börja med dig, älskade Wunderbara Sahara. Hur KÄNNS det att få utmärkelsen Årets Influensa och PÅverka våra julklappsshoppingvanor?

- Jomen, det känns ju alldeles FANtastiskt, jublar denna Sahara. Att verkligen ha INflytande över människors handlande, att liksom göra AVtryck i julhandeln, det är ju helt WUNDERbart!

Bjäbba och Sahara skrattar rart mot varandra och blingar med ögonfransarna.

Maria tror däremot inte sina ögon.

- Så vad är då ditt bästa JULklappstips?

- Jo, mitt val faller på den här isbjörnsmärkta AjFånen, svarar Wunderbara Sahara och ser mycket seriös, rent av ansvarstagande ut när hon trycker en guldfärgad mobil in i rutan. Den kan man lugnt köpa med gott KLImatSAMvete, för den kommer från det VÄLrenommerade företaget Bluffliden.

- Tack ska du ha, söta Sahara, säger programledarinnan och vänder sig till nästa gäst.

Maria tittar storögt vidare.

- Jag säger VÄLkommen, fina Martina Tinderella!

En flicka i blommiga snickarbyxor dyker upp.

Ny skylt i rutan: detta inlägg sponsras av Gardenischa.

I bakgrunden sjunger Svea-Ingas den gamla Lindholm-schlagern ”så-ånt är livet...så mycket falskhet bor det här...”

- Du är ju den nya STJÄRNan i tv-programmet ”ÄNTligen på jobbet”, berätta kära du om detta!

- Ja, jag vill ju VIsa (reklamskylt för betalkort i rutan) hur en med enkla knep kan PYNta och göra det FIIInt på arbetsplatsen, säger Martina och tindrar med ögonfransarna. Det är ju ändå där det SVÄNska folket tillbringar all sin vakna tid, så då är det viktigt att en inte bara TRIIIvs, utan STORMtrivs på jobbet!

Plötsligt knuffas Bjäbba till.

- Oj, här kommer visst ett isberg förbi. Nej, det är visst minister Buh-Kånka.

- Har ni inte hört, hon har visst fått nytt jobb, som Valkross, viskar Sahara.

- Nämen, vad säger du? Martina tindrar med ögonlocken.

- Jo, hon ska visst krossa de allra sista GRÄSrötterna innan valet, skvallrar Sahara.

- I den där klänningen ser hon då mera ut som en kossa, fnissade Martina.

I rutan dyker en skylt upp: detta inlägg sponsras av CosCos-fabriken.

- Men gulliga Martina, nu måste du berätta vad som är DIN julklapp, säger Bjäbba rart.

- Jag föreslår att man ger sin ÄLSKade ett sådant här smycke, säger Martina Tinderella och trycker något som ser ut som en tillplattad patronhylsa mot rutan.

- Vi köper in denna smyckeskollektion som BARN i Syrien tillverkat av gamla vapendelar, berättar Martina med darr på rösten. Det är ett projekt som drivs av NÅBELstiftelsen.

Ny skylt i rutan – ja, nu kan ni själva räkna ut sponsoren...

- Titta, här är ett gammalt GEvär omvandlat till halssmycket CGXVI. Visst ÄR det vackert!

Wunderbara Sahara och Bjäbba tittar rörda på hylsan, sedan vänder sig Bjäbba mot tittarna.

- Ja, och på detta sätt kan BARN här i Svärje med sin JULklapp hjälpa andra BARN på plats i Syrien. Är det inte en God och Kärleksfull handling?!

Maria knäpper av tv-n. Hon har fått nog av dravlet. Och hoppas innerligt att hennes son aldrig ska behöva tillverka smycken av vapen.

Anno Domini 2017 – episod XIII

I salen på lasarettet i Akkatjärn tittar Maria otåligt, gång efter annan, ut genom fönstret. När ska hennes Josef äntligen komma tillbaka? När som helst kan ju barnet komma.

Plötsligt ser hon någon utanför rutan.

- Gabriel, vilken välsignelse att du kommer!

- Salve Maria! Var inte rädd. Josef är välbehållen och på väg.

- Å, så glad jag blir att höra det. Måtte han hinna hit innan det är dags för mig att föda!

- Var lugn. Jag har just pratat med den helige Christoffer, alla resandes helgon. Han ledsagar honom personligen. Och resan går bra fast väglaget är lite besvärligt. De är nog här imorgon.

- Så underbart! Måtte alla resande komma fram säkert till sina destinationer.

- Vi änglar gör vårt allra bästa! 

 

Anno Domini 2017 – episod XIX

Inte långt från Akkatjärn stretar ett märkligt ekipage fram genom snöfall, ishalka och storm.

- Hoppla, Hippo dalecarlia I och II, smackar Josef. Därborta ser jag den estetiska vindsnurran som ger hela byn el, så nu har vi inte så långt kvar!

Anno Domini 2017 – episod XX

På lasarettet i Akkatjärn ligger Maria på sin säng.

- Käre Fader, vad det stormar där ute... Må allt gå bra så att Josef snart är här! För det börjar kännas lite konstigt i kroppen...