Episod XX av julberättelsen Anno Domini MMXVIII

(varning: detta är en satirisk, ironisk, spydig, raljerande och humoristisk text, och känsliga läsare är härmed varnade)

Maria och Josef har följt den klara älven, och kommit fram till en lång sjö som tydligen heter Fryken. Josef gnolar på en låt om fräken, men huruvida det är åkerfräken, skavfräken eller skogsfräken framgår tyvärr inte av texten. Växten skall dock vara av kvinnokön och söt.

Nu sitter de på Sillegården och äter nävgröt med fläsk.

- Josef, jag tror verkligen att vi snart måste hitta ett hus att bosätta oss i, säger Maria lite trött. Snart kommer barnet, och jag orkar inte rida längre.

- Jag vet, kära du. Vi frågar servetten därborta, om hon vet något ledigt i trakten.

De vänder sig till den äldre kvinnan som serverat dem.

- Jo, ôm ni tar byavägen mot Aplung, så ligger där en gård, sôm alldess nyss har återuppstôtt ätter en brand i början på 40-talet.

Kvinnan rynkar pannan lite.

- Jag har hört fôlk göre sej lustige ôver går'n, å kaller den för Burning Torso. Men egentligen heter gården Lillhem. Och så heter den då för mej, i alle tider.

- Å, vad det låter fint med Lillhem, säger Maria och ler.

- Du ska ha tack för tipset, säger Josef. Vad är vi skyldiga dig för maten?

- En Selma, svarar kvinnan. Ja, ôm ni kan betale i den lokala valutan förstås. Annars kôster det hundra svärjeriksdaler.

- Förresten, jag skicker mä er en kavaljer sôm viser er vägen dit. Å lôcka te, mä huse å ongen!

Kvinnan busvisslar, och en åldrad fotbollsspelare kommer indribblande. Han tvärstannar vid bordet och pekar på Marias mage.

- Har du gômt bôllen under klänninga?

Maria ser förvånad ut.

- Nej, det är ingen boll, det är ett barn.

- Men du, gôrskôj! Dä blir väl en pôjk, hôppes ja. Då får han vare mä i laget ja ä träner för. Ja, ni kan få läre er våran hejarramsa redan nu, fôr ôm du sjonger den hele tia sôm han ligger i magen, så kan han den redan när han kômmer ut!

Den seniora seniorspelaren klämmer i med:

- ”Nu skjuter han mål nummer seven, då hamnar vi mä Svännis in heaven”.

Sedan kryssar han iväg över ängen. Uppdraget att via dem vägen har han glömt. Vilket kanske var lika bra.

Servettkvinnan suckar och visslar på nya, pålitligare ledsagare. Till Marias och Josefs förvåning kommer en hund och en katt för att följa dem borti vägen. 

 

De vandrar under trevligt samspråk.

- Jaså, ni är ifrån Akkatjärn. Ja, vi har just kommit hem ifrån klimatmötet i Polen, där vi å alla djurens vägnar protesterade för kraftfulla klimatåtgärder, som kan rädda livet på oss och våra animala kompisar.

- Gick det bra, lyckades ni? undrar Josef.

Katten piskar lite med svansen.

- Nä. Rena Kattåvits.