Episod XVI av julberättelsen Anno Domini MMXVIII

(varning: detta är en satirisk, ironisk, spydig, raljerande och humoristisk text, och känsliga läsare är härmed varnade)

Ack, Maria och Josef är nu i Wärmeland. De kommer precis ut från teatern där de vilat och lyssnat på musik en stund. Josef hummar hela tiden på någon slagdänga.

- Vad är det för jeremiad du gnolar på? Den låter så tröstlös, tycker jag.

Varpå Josef genast byter till en hurtig låt om att han ska ringa någon på fredag, medan han klickar upp kartan från Gurgel Mupps. 

- Få se nu, vi skulle först till Segerstad. Titta, det ligger här. Det är inte långt härifrån. Hoppla, pållar!

Snart kommer de fram till Segerstads kyrka. De går in, tackar Vår Herre för allt bistånd under resan, och ber om Hans hjälp framöver. 

 

- Nu ska vi vidare till en gård som heter Törne. Det ligger här borta.

Han pekar på kartan. 

- Vilket vackert namn, tycker Maria. Kanske har de massor av rosenbuskar i Törne?

När de kommer fram till Törne ser de en skylt vid vägen utanför ett ljusgult hus: ”Till salu”. 

- Titta Josef, så vackert det är här! Med den röda klätterrosen mot väggen, och körsbärsträd, och lönnar som barnet kan göra näsor av frövingarna med. Och titta, ett stenparti! Och nyponrosor!

Men Josef har sett något annat längst bak på tomten.

- Det har en snickeriverkstad! Och en lekstuga!

- Å, Josef, tänk om detta blir vårt hus! utbrister Maria.

Just då kommer en månglare ut genom dörren. Han ler ett Lindén-oljigt leende. Bakom ryggen gnuggar han händerna.

- Är ni spekulanter på fastigheten? Skynda er så hinner ni vara med i budgivningen. Det finns chans att få det här riktigt billigt, vi är bara uppe i 6,5 swemonopoljoner än så länge.

Månglaren korsar fingrarna bakom ryggen.

- Va?!

Maria och Josef tror inte sina öron.

- Jajamensan. Som sagt billigt. Andra kåkar närmare vägen genom Vålberg går loss på minst 8 mille. Men så går det en buss förbi där också, en gång i veckan.

Josef är skeptisk.

- Jaha, då är det här ju ett riktigt klipp förstår jag, säger Josef med bara en gnutta ironi i rösten.

Månglaren är dock ironiresistent.

- Exakt. Precis det rätta för er budget tror jag, säger han palmoljekletigt inställsamt.

- Absolut. Vi väntar bara på att det dimper ner några askar guld, då har vi råd med vad som helst, svarar Josef lite mera sarkastiskt.

(han vet ju ännu inte att de snart ska ha fått just guld som i en liten ark)

En bil stannar till, och ut kliver riskbankschefen Yngve Staffansson.

- Är ni spekulanter? Så bra. Jag kan erbjuda er ett riskbankslån. Ni behöver inte ens betala tillbaka pengarna ni lånar. Ni betalar bara ränta, och den kommer att vara historiskt låg i all evighet, det ger jag er mitt hedersord på.

Josef stirrar på honom.

- Låna 6-7 miljoner, utan chans att någonsin få äga huset? Alltså jobba som fastighetsskötare åt din bank? Nädu, den gubben går jag inte med på! Kom Maria, vi litar på att Vår Herre skickar oss till ett annat hus!

Varpå månglaren och riskbankschefen ser mycket häpna ut.

- Men vänta! Vi kan väl säga 5 miljoner då?